Schyffert lanserade sitt försvarstal baserat på tesen att han lagt ner ironi, något han praktiserat under hela 90-talet. Det är lustigt att ett decennium som förknippas så med sarkasm (jag var i högstadieåldern när alla plötsligt började prata på Tvärtom) även är en ganska omedveten era rent populärkultursmässigt. Jag vill påstå att det är en ganska uppfriskande tid där extremerna mellan pojkband och girlpower, grunge och plastiga klubbkids skapade ett glödande tidsdokument.

90-talet var som sagt en väldigt omedveten tid. Britney Spears hade idag inte kunnat köra sin grej och sjunga ”Born to make you happy” utan en rejäl genuskänga och Backstreet boys hade knappast kunnat sjunga ”As long as you love me” utan att bli totalstämplade som hopplösa tofflar. Det är fascinerande att se hur det studioproducerade receptet på romantik förvandlades till beats och enstaka tomma, upprepade fraser bara ett tiotal år senare. Vissa skulle kalla det minimalistiskt, andra andefattigt.

Leonardo DiCaprio vill jag slutligen ägna ett helt stycke åt. Han var helt underbar på 90-talet även om det nu först på senare tid talas om Oscars hit och dit, vilket han absolut är förtjänt av. Se honom glänsa i Romeo&Juliet, Basketball Diaries och inte minst Gilbert Grape (där många faktiskt trodde han var utvecklingsstörd på riktigt).

Jag vill citera en av Britneys senare låtare, som man kan se som ett bevis på att det är nya tider nu.

You wanna, you wanna / You want a hot body? You want a Bugatti? / You want a Maserati? You better work bitch /