Det är dags för en liten sammanställning av årets bästa album, 2017. Det är en ganska blandad kompott, men nästa år skulle jag vilja återupptäcka någon ny genre. Var är min nya Missy Elliott eller Beyoncé liksom?
Det enda negativa är att flera av dessa band och artister varit på turné och man har lyckats missa dem. Men de har i alla fall spelats flitigt under året. Det hade varit kul att kunna se tillbaka om några år och se om någon av dessa blivit en modern klassiker. Jag tror redan Lorde är på god väg.
Sleep well beast / The National
Lite mer distat den här gången men överlag ett album som levererar. The National undviker att bli en karikatyr av sig själv efter alla år, efter framgångar som Boxer och Trouble will find me. Det är helt enkelt stämningsfull dekadens.
/The system only dreams in total darkness
Why are you hiding from me?
We’re in a different kind of thing now
All night you’re talking to God/
Skin&Earth / Lights
Tidsenlig pop med inslag av indierock, med träffsäker storytelling. Kanadensiska Valerie Anne Poxleitner är en karaktär att räkna med då hon skördar stora framgångar. Lights känns mer intressant än Katy Perry och Keisha just nu. Albumet är delvis konceptuellt, då det är relaterat till hennes seriekonst på Instagram.
Prisoner / Ryan Adams
Ryan Adams är nyligen hjärtekrossad och har naturligtvis använt det i sitt musikskapande. Sjukt snyggt albumomslag dessutom. Introlåten är mer bombastisk än vanligt och jag upplever att musiken generellt är mindre rootsy. Ryan Adams vill vara en att räkna med i kölvattnet efter Bruce.
The boy who cried wolf / Passenger
Passenger är en gammal trubadur och han närmar sig låtskrivandet på ett ödmjukt sätt. Jag tycker om hans karaktärsfulla röst och underfundighet. Han lyckas med att både vara folklig och unik. Passenger kan fylla arenor och spela på små pubar. Som trivia kan det nämnas Mike Rosenberg är en genuint brittisk snubbe som bor i Brighton och älskar fotboll.
Something to tell you / HAIM
Systrarna som kan rytmerna. Här kör man vidare på ett slags 80-talsrocksound med stämmor och trummor i fokus. Albumet går både att dansa och slappa till. Dessutom är trion väldigt lätt att relatera till.
I see you / The XX
Allt detta bandet gör är smart, snyggt och genomtänkt. Jag lockas av estetiken och Romy Madley Croft ( hur fint är inte namnet??) sorgsna och vackra röst i duett med bandmedlemmen Oliver Sim. Bäst: Say something loving.
The Search for Everything / John Mayer
Ett sönderlyssnat album med hög, genomgående kvalitet. Han gör upp med sitt ex i tillbakalutade Still feel like your man. Mayer är på rätt väg.
A deeper understanding / The War on Drugs
Favorit i repris! Americana när den är som bäst. Road-tripalbum som tar dig med på en resa i ett drömmigt landskap. Inte konstigt att de går under benämningen ’heartland rock’ på Wiki.
Gone Now / Bleachers
Jack Antonoff känns fräsch i sammanhanget och han håller indiefanan högt. Han är en väl ansedd låtskrivare och det senaste albumet är spretigt och energiskt. Jag är förtjust i de blandade instrumentala inslagen med klockor som ringer tillsammans med synthar. Antonoff sjunger också med ett speciellt eftertryck som gör att det känns som han sjunger till dig och inte för dig.
Melodrama / Lorde
Se tidigare motivering. Det är förståeligt att Melodrama toppar de flesta årslistor.
Semper Feminina / Laura Marling
Svepande arrangemang och stråkar, jordnära röst och vilsamma gitarrer. Perfekt på en långsam söndag. Laura Marling har varit med länge och jag har alltid ögonen på henne.
No shape / Perfume Genius
Man sugs in i ett nytt universum med hjälp av det karaktärsfulla albumet. Det är som Lana Del Rey + Prince + influenser av trip-hop möts i ett spännande konstprojekt.
Genesis / Dua Lipa
Det är som en av Spice Girls tjejerna fick ett kärleksbarn som förde arvet vidare. Brittiska Dua Lipa hesa röst skänker äkthet till den hitvänliga pop/klubbmusiken. Jag var på en fest nyligen där en av hennes låtar spelades över fem gånger. Denna tjejen har något speciellt. En av årets snyggaste musikvideos dessutom.
Evolve / Imagine Dragons
Storslagen pop-electronica som är ett tacksamt alternativ till sönderspelade Coldplay. Det är rakt på sak utan krusiduller, där text och musik går hand i hand.