Jag fastnade för Lorde efter hennes debutalbum Pure Heroine som kom 2013. Den handlade om livet som ung och att leva ett ganska, vanligt oglammigt liv. No postcode envy, som hon sjunger i låten Royals. Oavsett, har hon blivit lite av New Zealand’s finest.
Lordes röst tar plats på albumet, matchad med schyssta slingor och rytmer i bakgrunden. Gällande soundet har recensenter dragit paralleller till bland annat the xx och Massive Attack. Lorde har dessutom en unik röst, ingen tvekan som saken.
Lordes Melodrama är ett superbt album
Tre år efter albumet släpptes har Lorde vuxit (upp) och blivit lite mer känd och glammig. Hon verkar dock inte vilja glömma sina rötter och har sett till att leverera ett jordnära popalbum som är välproducerat. Kvaliteten är genomgående på nya Melodrama. Lorde har samarbetat med Jack Antonoff som annars spelar i Bleachers. Kolla gärna här, om ni är nyfikna på honom. Jag skulle säga att det nya albumet är lite mindre beats och har mer inslag av mjuka, elektroniska slingor. Den är som ett avsnitt ur någon gammal 80-tals teen-rulle. Det är alltså lite pampigare, men Lordes röst skapar ändå en mysig känsla.
Omslaget är dessutom väldigt fint och stämningsfullt. Lorde verkar utöva dragningskraft på riktigt bra kreatörer.
Bästa låt på Melodrama: Perfect Places
/Every night, I live and die
Feel the party to my bones
Watch the wasters blow the speakers
Spill my guts beneath the outdoor light
It’s just another graceless night
I hate the headlines and the weather
I’m nineteen and I’m on fire
But when we’re dancing I’m alright
It’s just another graceless night/
För mig handlar den om eskapism och att vilja fly från den gråa vardagen, oavsett om du är ung eller gammal. Texten beskriver känslan i ett rus. Men sen ställer hon sig frågan på slutet:
/Trying to find these perfect places
What the fuck are perfect places anyway?/
Så har du grav FOMO eller bara vill hylla det meningsfulla i det meningslösa så kanske Perfect Places är något för dig. Allt människan gör behöver inte heller vara meningsfullt. Det är det som vår existens bygger på. Att läsa en bok, dansa eller syssla med racing – inget av det bidrar till nyttan i världen mer än att det är kul för den som utövar det. Så Lorde säger basically att det är kul att festa, det leder ingenstans, men det är helt ok för stunden. Cheers to that!
Oavsett så behöver man inte ens lyssna på texten för att uppskatta låten och den har ett skönt driv. Videon är väldigt fin, den också.
The Boy
The Boy är en klassisk skräckfilm. Det är en film med en väldigt bra twist och en stämning som sakta byggs upp i ett kusligt hus på brittiska landsbygden. Miljöerna är välvalda, för den klassiska Agatha Christie-känslan. Stora ägor, knarrande trappor och tunga tavlor på väggarna. Greta vill fly undan sin kontrollerande partner och tar ett jobb som barnflicka ute på landet. Ett äldre par introducerar henne för deras lilla son, som sjukt nog visar sig vara en docka. Han ska tas om hand som han vore levande, utifrån ett grundligt schema. Huh, jag är verkligen livrädd för dockor och skyltdockor överlag.
Paret lämnar huset i all hast och till en början tycker Greta att hon kan göra lite som hon vill, och att hon kan ignorera dockan. Hon ser detta som chansen att få en slapp vistelse med bra lön. Men saker och ting börjar hända, så klart.
Det känns som att filmskaparna har lånat från flera olika andra filmer och berättelser men lyckats koka ihop en ganska modern historia. Trots detta är vintagekänslan total i det gamla huset. Det faktum att ”pojken” flyttar sig till olika platser skapar en slags underhållande oförutsägbarhet. Man får också chansen att komma med egna förklaringar, allt från demoner till sinnessjukdom.
Själv började jag skapa min egen förklaringsmodell om ett försummat barn som hemsökte sina gamla föräldrar. Bilda gärna er en egen uppfattning och var uppmärksam på detaljerna, för ni kommer bli väldigt överraskade! Filmen finns på Netflix.