Inte sugen på att campa i dagar för att se din favoritartist eller att trängas på större festivaler så som Way out west eller Bråvalla? Då kanske festivalen Komos kan passa. Konceptet är helt nytt för i år och jag hakade på direkt. På Komos är temat mat&musik och genren är folkrock/singer songwriter. Maten som serveras är från foodtrucks och visst finns det en bar med bara Tuborg. Plats: Kongens have, centralt i Köpenhamn.

Så klart slank en och annan burgare ner och personalen i trucksen var riktigt hyggliga, på danskt vis. Första dagen regnade det, men andra dagen sken solen. Vi såg kanske fem konserter totalt och de höll en bra nivå överlag, inga besvikelser alls!

Lisa Ekdahl

Att se Lisa kändes väldigt hemtrevligt och fint. Hon bar för dagen något som såg ut som en stylad pyjamas och var som vanligt så söt på sitt alldeles speciella Lisa-vis. Hon hade fin kontakt med bandet och de gjorde en lustig, koreograferad dans på slutet. Lisa bjussade på alla sina gamla hits och verkade inte vara trött på dem över huvud taget. Öppna upp ditt fönster, Vem vet och avdammade Tommy Nilsson-låten  Amelia. Som hon gör så mycket bättre i en slags skön bossanova variant!

Jag har alltid tänkt på hennes röst som ganska spröd, men live som märker man att den har en viss styrka. Hennes mellansnack är ganska speciellt men det når fram, precis som alla låtar hon framför. Hon verkar ha en fin relation till den övervägande danska publiken ”mina danska kungar och drottningar” utbrister hon, och det går hem.

Kris Kristoffersson

Gubben är ju över 80 år och det märks. Han tappar gitarrsladden och glömmer att ta med munspelet ut på scen. Men Kris  kommer undan med det genom att le sitt finurliga leende och prata med publiken som att den är en gammal polare. Det bästa med spelningen är när han sjunger Bobby McGee och byter ut frasen till ”me and Janis” ( de hade ett förhållande förr) och man känner historiens vingslag. All respekt till någon som varit med så länge. MEN han borde tagit med sig några musiker på scenen. Jag saknar att låtarna inte riktigt lyfter även om det är finstämt och personligt. Texterna tar plats, och det gillar jag. Visste ni förresten att han har svenska rötter? Lite kul.

Passenger

Singer/songwriters kan vara något introverta på scen, men Mike Rosenberg  i Passenger är inte en av dem. Han lyckas med att både vara äkta och lättillgänglig, genom att dra spännande anekdoter om sitt liv som ”busker” då han reste runt och spelade sin musik. Extra kul är det att han faktiskt var i Köpenhamn en gång, och nu är tillbaka. Publiken verkar älska hans sätt och han har en skön jargong. Rösten är alldeles unik och på senaste skivan, som jag lyssnat intensivt på, finns flera starka låtar, inte bara Let her go. Lite kul är att Rosenberg  skämtar om att hans elva fans står längst fram för att höra denna låt och att han vill understryka att det inte är Let it go från Frost. Skratt utbryter. Jag rycktes verkligen med av konserten med Passenger. Det var härlig stämning och solen sken.