I’m not growing up, I’m just burning out

Sommaren 1995 eller däromkring. Radion stod på hela dagen, för kanske, kanske skulle den där låten spelas som fick mig att bubbla av energi inombords.

Så plötsligt hörde jag  den första basgången ackompanjerad av en intensiv röst. Allt man hade för händerna släpptes och med ivriga fingrar tryckte man <rec>. Lyckan var gjord. De kom från LA och var gladare än Nirvana och mer intressanta än Doktor Alban. De hette Green Day och låten var Basket Case.

Jag tror att Green Day dök upp under en tid som inte alls var lika självmedveten som den är nu. Nirvana hade en attityd av att de inte brydde sig, fast de brydde sig. Green Day brydde sig inte alls – de bara lekte runt. Sångaren led av sin nervositet och kanaliserade det genom punkmusiken. Som låttexten i Basket Case antyder:

”Sometimes I give myself the creeps / Sometimes my mind plays tricks on me / It all keeps adding up / I think I’m cracking up…”

Green Day försökte inte säga något speciellt eller djupt. De bara ville kanalisera sin energi och ha kul. Något nihilistiskt om du frågar mig. Tonårskulturen är också intressant runt den här tiden – jag minns skatemodet med sweatshirts och sneakers. Allt var väldigt influerat  av USA. Man skulle se Scream & Clueless och andra serier om high-shoolkids. I den tid vi lever nu så verkar de flesta kids inte bry sig om gisslet av att växa upp, de växer bara in i vuxenrollen direkt och skaffar ett liv likt Kardashians.

20 år senare står jag  knappast redo framför bandspelaren och barndomsidolerna är sedan länge en av många i listan av favoritband och låtar. Däremot kunde jag inte låta bli att gå och se dem på Malmö Arena för nostalgins skull. Dookie var trots allt en av de första skivorna jag köpte och så klart ville jag uppleva känslan en gång till.

Konserten överträffade alla förväntningar. Jag hade inte räknat med att Billie Joe hade större röstresurser än väntat och att han kunde knyta an till publiken på ett charmerande opretentiöst sätt. En av de roligare partierna var när saxofonisten kom in och körde en kort slinga av Careless Whisper. Under konserten ropade  Billie Joe ”Jag älskar dig” och ”You are a very civilized country”.

greenday

Dock kom det ingen känga till Trump. Det ironiska var att när American Idiot spelades så tänkte man osökt på Bush-eran, under vilken låten släpptes. Det hade nästan varit bättre med Bush i detta läget.

Efter att ha sett Green Day kände jag mig lite mer som att jag mött mitt gamla pre-teen jag och tänkt: fuck it nu kör vi!

På färgtemat har jag lyckats skrapa ihop lite annan musik som är bra, och har en färg i låttiteln. Tada! Och ja, svart är väl egentligen ingen färg,

Blue Monday – New Order

Yellow Submarine – The Beatles

Purple Rain – Prince

Red Eyes  – War on Drugs

White Winter Hymnal – Fleet Foxes

Black Velvet – Alannah Myles

Rulla till toppen