2016 var året pop toppade min topplista på Spotify, vilket nog var ett försök att banka liv i mig själv tidiga morgnar. Jag upptäckte egentligen inget sensationellt men fördjupade bara det jag redan tycker om. Tove Lo & SIA fortsatte att vara favoriter. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka – var är rocken? Jag hoppas på att lyssna mer på Ryan Adams (Bad Blood -wooop!), mer släpp på gång verkar det vara. Har listat lite av det bästa och mesta av mitt musikår. Först ut: tre album.
Basia Bulat – Good Advice
Jag är ett stort fan av Florence and the Machine, hennes sakrala, änglalika röst är fin till pompösa 80-talsdoftande arrangemang och jag blev därför glad när jag hittade Basia Bulat. Hon har också en väldigt klar röst och hon betonar vissa ord och fraser sådär musikaliskt som t.ex Regina Spector gör. Someday Soon känns mjukt sövande med en vacker upptakt. Den påminner mig om eftertexterna till någon form av episk film. Lyssna också på Long Goodbye.
Gwen Stefani – This is what the truth feels like
Gwen Stefani kom tillbaka, snygg och nydumpad (eller dumpade hon??) Jag har väl i stort sett alltid varit ett fan av No Doubt och har sedan följt med på Gwens egna resa. Tycker att hennes poppiga, excentriska samt modeinriktade stil som lanserades tidigt 00-tal banade vägen för både Lady Gaga och Nicki Minaj. Hennes röst kan helt enkelt inte svika en låt, oavsett format. This is what the truth feels like är en uppvisning i det där desperata vibratot som hon hängav sig åt i Don’t Speak. Naturligtvis är Gwennie uppdaterad och introducerar en hel del dancehall-beats. Känns fräscht.
flora cash – Can summer last forever?
Står för en lågmäld stil och ett album man bara lyssnar sig igenom med behag på tågresan. Pianoklinkande är alltid ett plus och stämningen blir närmast hypnotisk i For Someone. Just röstmässigt tänker man att liknande har man hört förut – jag tänker osökt på Tom Odell, vilket egentligen inte är fel i sig. Definitivt en av de mest lyssnade albumen år 2016. Och som en parentes, hur kan man inte gilla albumomslaget.
Konserter, konserter, konserter hanns det med år 2016, vilket jag är extremt glad för. Den bästa spelningen var utan tvekan Laleh – Kristallenturnén. Nog för att man lyssnat på de flesta av hennes låtar och album men jag var inte förberedd på hennes tonsäkra röst och den känslostorm som spelningen erbjöd. Det var akustisk gitarr, barnkör, blinkande skärmar och LA-doftande koreografi. Allt i en härlig mischmasch med ett stort ballongregn från taket som avslut. Laleh är ett väsen – en sagoprinsessa med en uråldrig själ.
Northsidefestival var en riktig höjdare och ligger i trevliga Århus. Där såg jag flera bra spelningar, bland annat mitt älskade Beach House, Damien Rice, The Vaccines, Wilco, ösiga Wolf Parade och Jake Bugg. Bäst var Victoria Legrand hesa och kraftiga röst samt Wolf Parade som verkligen maxade sitt framträdande och fick med publiken.
Wilco blev det återigen under hösten, bara för att desperat se om de kunde spela You and I – men icke. Sångaren är dock en riktig sköning och publiken är trogen. Det är ett glädjepiller att se Wilco spela. Dessutom rekommenderar jag verkligen att se en spelning i DR-konserthuset då det arkitektoniskt påminner om ett rymdskepp. Scenen ligger i mitten vilket skapar en häftig dynamik.
Och slutligen så såg jag även Rihannas Anti World Tour på Refshaleön – äntligen fick man se divan och det var en imponerande cocktail av stilar, stilbyten, gamla och nya låtar. Jag hör till den som verkligen gillar att Rihanna målar utanför linjerna och plötsligt slutar sjunga eller låter någon annan sjunga med, För mig är hon lite som en rockstjärna. Hon får gärna vara nonchalant, det är en del av showen. Kvällens behållning är när hon ber folk sluta smsa sina ex och se på henne i stället. Shine bright like a diamond.