Jag har varit på bio! Jurtjyrkogården har kommit ut i nytt format och jag hade verkligen peppat på att se filmen eftersom jag har varit ett King-fan ända sen högstadiet. Kortfattat handlar den om en familj som bosätter sig i en nytt hus, invid en stor begravningsplats för djur. När familjekatten dör begraver pappan den på begravningsplatsen i hemlighet. Men katten kommer tillbaka, och pappan inser att något inte står rätt till, då den blivit ondsint och lynnig. Grannen bekräftar att kyrkogården är en plats med övernaturliga egenskaper.

I remaken är det faktiskt dottern som står i centrum för händelserna och inte den lilla killen Gage. Jag älskar sådana här retrodoftande filmer (blev riktigt förtjust i IT med Skarsgård) och därför ville jag väldigt gärna se filmen på storduk.

Den omkringliggande miljön runt familjens hus var magiskt kuslig. Katten blev också rätt skräckinjagande trots att den från början var en söt liten fluffboll. Visuellt är filmen en fullträff. Den har snygga kameraåkningar och vinklar.

Jurtjyrkogården är inte en solklar fullpoängare, men det finns det en del episka scener. Jag tycker t.ex scenen med mammans syster som åker ner i mathissen är riktigt obehaglig. Det finns en scen med ett smällande badrumsskåp som är effektfull. King har en förmåga att skapa terror i vardagen.

Det som drar ner betyget på filmen är att det inte finns ett konkret mysterium att fundera kring. Handlingen bygger mer på renodlad skräck där olika element ska få en att hoppa till.  Eftersom Stephen King även skrev the Shining kanske slutsatsen är att man inte ska flytta ut till en ödslig plats.

Nu var jag kanske lite orättvis. Det är tydligt att filmen hanterar frågor kring livet efter döden. T.ex väljer föräldrarna att inte berätta för barnen att katten har blivit påkörd utan att den bara har sprungit bort. Fel nummer 1! Det känns som att pappans sätt att hantera detta är ganska dumdristigt och han blir också straffad för det.  Speciellt eftersom han utmanar ödet och vistas på kyrkogården för döda djur och gräver upp gravar. Att återuppväcka de döda är inget att rekommendera.. Ända sedan Frankenstein’s monster har författare varnat oss för att mixtra med naturens lagar.

Jurtjyrkogården går i linje med tidsandan

Boken kom ut 1983 och får mig att tänka på den kulturella tidsandan då. Thriller med M. Jackson hade gäckat listorna och rockers satte stilen med hjälp av  gotiska och mytologiska inslag. Gott och ont, heaven and hell, var typiska teman. En tid när man sa ”less is less” och saker var extra allt. Det fanns ingen ironi, och ingen hade händerna i fickorna. Det gör boken/filmen till ett ikoniskt tidsdokument.

Skådespelarinsatserna då? De är bra! Tjejen som spelar dottern i familjen, Ellie, är en barnskådespelare som känns lovande. I filmen gestaltar hon den perfekta blandningen av sårbarhet och labilt beteende. Den lilla flickan med ett elakt uppsåt är ett klassiskt skräckelement. Jason Clarke är också bra som den uppgivna pappan som gör allt för familjen.

Jag tycker man ska se Jurtjyrkogården, kanske inte för att det är det mest magiska filmäventyret någonsin, utan för att det fyller funktionen som snygg, enkel skräck, med en nostalgisk touch.  Ibland behövs inte mer än så för att bli underhållen.

Känslan av att se Jurtjyrkogården skulle man kunna säga är lite som att se en rockopera, typ Phantom of the Opera. Man ser det visuellt läskiga och sugs med i stämningen, men intellektuellt är det inget som kittlar.

Sugen på mer om Stephen King? Här skriver jag om IT och här recenserar jag Den som finner.