Jag har läst Löparna av Olga Tocarczuk. Tokarczuk är polskfödd och en av de som tippas att bli en nobelpristagare inom en snar framtid. Det första som slår mig är verkligen vilken finurligt, vidunderlig denna historia är. Eller historier. Det är nämligen en essäroman med små nedslag i många olika människor liv. Gemensamt för alla är att de bär de på en lust att söka efter något – att vandra genom livet i jakt på svar.
Det andra som slår mig är känslan av att ha upplevt det som Tokarczuk försöker förmedla. Nämligen känslan när man reser vidare.
I Löparna beskrivs otaliga flygplatser, väntrum, tågresor som ger en slags befriande känsla av att ta avstamp mot något nytt. Människan behöver ständigt uppleva ny saker. Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr. Tokarcszuk utmålar ett mikrokosmos i form av en flygplats som en stat i staden. Ett nätverk av transithallar som ett spindelnät.
På många sätt är Löparna en shout out till globaliseringen. Hon lägger fram testen om nomaden som det vore en uppsats i antropologi. Resandefolk har alltid varit utsatta för förtryck. Samhället vill ha hos som bofasta, trogna undersåtar med fast adress. Det är detta undersökande skrivsätt som tilltalar mig väldigt mycket. Hennes roman ställer mer frågor än ger svar.
Å andra sidan – så blir jag ibland irriterad över att jag vill lära känna romanfigurerna så mycket mer. De är komplexa och väl beskrivna, utifrån ett berättarsperspektiv sett långt uppifrån. Författaren framstår som en människa eller varelse som betraktar en myrstack i rörelse. I all tragik finner jag en rörande ton och varm medmänsklighet. Hon försöker nog säga oss att det är viktigt att röra sig framåt men att samtidigt ha ett tydligt syfte.
Tokarczuk har också en skickligt förmåga att återge en personbeskrivning på ett icke-linjärt vis. Det blir sällan förutsägbart.
Men – jag önskar att läsa mer – kanske med en mer tydlig grundhistoria. Man tänker lite såhär: ok jag fattar att du har mycket att säga men kan du portionera ut det lite mer?