Never let me go är en riktigt kuslig historia om ett samhälle man inte vill leva i. De tre vännerna Kathy, Tommy och Ruth växer upp på skolan Hailsham i en till synes skyddad verkstad. Vad de inte anar är att de skapats som kloner för att donera sina organ till andra människor. 

Jag inser att jag är sen på bollen. Det har producerats en film, getts ut en bok 2005 och nu har nobelpriset gått till författaren Kazuo Izhiguro. Men det här är bra! Historien återberättas flera år senare när 30-åriga Kathy minns sina vänner och åren tillsammans. Hon har blivit en ’vårdare’, vilket innebär att hon inte är en av dem som måste donera först. I stället är Kathy en av dem som administrerar och vårdar andra kloner efter deras organdonationer.

Never let me go beskriver en totalitär stat

Kathys arbete i Never let me go får mig tänka på situationen i totalitära regimer. I Tredje riket åtnjöt vissa judar privilegier genom att att ange andra judar och medverka i den etniska rensningen. Romanen bär på inslag av fascism. Det är emot humanismens innersta kärna att göra skillnad på människoliv på det här sättet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till 1984, då författaren använder sig av ett  slags nyspråk. Element inom donatorprogrammet som är sanktionerat av staten beskrivs med fina ord. Kathy arbetar som ’vårdare’, men  i stort sett agerar hon bödel. När klonen donerat alla organ är den ’färdig med sin uppgift’. Ingenstans förklarar staten att klonerna kommer att dö.          får mig att tänka på situationen i totalitära regimer. I Tredje riket åtnjöt vissa judar privilegier genom att att ange andra judar och medverka i den etniska rensningen. Romanen bär på inslag av fascism. Det är emot humanismens innersta kärna att göra skillnad på människoliv på det här sättet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till 1984, då författaren använder sig av ett  slags nyspråk. Element inom donatorprogrammet som är sanktionerat av staten beskrivs med fina ord. Kathy arbetar som ’vårdare’, men  i stort sett agerar hon bödel. När klonen donerat alla organ är den ’färdig med sin uppgift’ (läste denna på engelska och då stod det ’completed’). Staten har inte uttryckligen förklarat att att klonerna kommer att dö.

Anledningen till att de tre vännerna så småningom får veta sanningen är på grund av en av lärarna på skolan, Miss Lucy. De får inte veta allt på en gång, vilket skapar en kuslig känsla av att något inte står rätt till. Personalen talar aldrig klarspråk och det finns hemliga koder överallt. Även Ruth är en stundtals konspirerande person som eldar på ett triangeldrama. Relationerna på skolan är verkligen ett minfält.

Ett kassettband får stor betydelse i Never let me go

Kathy och de andra bär som alla andra barn och ungdomar på hopp och drömmar vilket i kontrast till deras öde, skapar en känsla av hopplöshet. De existerar på lånad tid och allt de har är varandra vilket länkas till titeln på romanen. Det är namnet på en låt på ett kassettband som Kathy ofta spelade, som handlar om en kvinna som inte vill lämna sitt barn. Paradoxen i detta är att klonerna inte själva kan reproducera. Att Kathy spelar låten är djupt existentiellt, eftersom jag anser att musik är motståndare till totalitarism och fascism. Kassettbandet symboliserar detta, liksom Kathys känsla efter närhet och en mening med livet. Kassettbandet och dess symbolism är genialisk.

Never let me go är en stark berättelse och jag finner berättartekniken väldigt tilltalande. Ishiguro skriver verkligen för läsaren. Jag är glad över att att författaren har en förkärlek för kommatering, det passar min läsrytm. Ishiguro för fram ett tydligt budskap utan att trassla in sig i neurotiska iakttagelser.

Jag kan dock inte låta bli att undra, varför ingen bryter sig fri från förtrycket? Boken väcker en del frågor som jag inte får svar på. Samtidigt är det fint att man avstår från att göra ett existentiellt drama i stället för en kriminalare. Det känns angeläget.

Vill du läsa fler bokrecensioner?- klicka då här!