När stadsbussen dundrade genom centrum  hörde jag plötsligt ljudet av bas och glada tillrop. Tänkte genast att det var ett idrottsjippo eller någon form av demonstration. Sen insåg jag plötsligt att det är studenttider.

Varje gång jag ser rusiga gymnasielever studsa runt på flak så kan jag inte låta bli att stämma av mot min egen student och inse att ännu ett år passerat. Närmare bestämt 12 år. Man talar om Efter Kristus och jag vill lägga till begreppet Efter Studenten. För efter studenten kommer allt att ändras. Inget kommer vara som förr. Det är nu du stakar ut din egen väg helt själv och ska navigera klokt igenom minfältet av åsikter från studievägledare, föräldrar, konjunkturen och Miley Cyrus. Veckan innan studenten åkte jag och mina gymnasiekompisar iväg en vecka på Rhodos och när studentdagen väl kom var jag redan som en urvriden trasa vilket tog udden av själva firandet. Sommaren var dock en enda utdragen flakfest och Timbuktu hade äntligen nått botten. Låten klättrade dock på topplistorna. Sedan följde månader av grubblande och tankar på vad det egentligen skulle bli av mig nu när jag inte hade ett schema med håltimmar att följa.

Jag klagar faktiskt inte på att min avslutade arbetsdag förgiftades av skrikande och stopp i trafiken. Tvärtom är jag en anhängare av uppsluppen stämning och en viss form av kaos i det offentliga rummet. Ni vet när de börjar dansa mitt på gatan, precis som i filmer. Den stämningen.

Så jag låter studenterna hållas, fulla på billig champagne och i nyinköpta kläder. Imorgon börjar det riktiga livet. Några goda råd på vägen får Baz Luhrman stå för: