Min första cykel. Lila. BMX. Cyklade snabbare än alla och stödhjulen var av. Pappa stod i garaget och fixade. Sex år gammal och att cykla runt området kändes som ett maraton.

En utbytesvecka i London och vi hamnade i Camden och pratade om livet. Det var fortfarande vinter i Sverige men våren slog ut i full blom och vinterjackan låg på rummet större delen av vistelsen. Tjejen jag bodde med stod och lagade mat sena kvällar, när hon inte snackade i mobil. Det luktade konstant av olika kryddor.

Ett grynigt eftermiddagsljus föll över gatorna när jag på pigga ben vandrade hemåt i mars förra året, det lockade inte för en sekund att ta stadsbussen. Tänkte att nu börjar livet igen.

Kaffepaus på en terrass på en ranglig kaféstol i Lissabon, med många kilometer under fotsulorna, staden utforskas bäst till fots. Då och då drog spårvagnen långsamt förbi, en gul larv klättrandes uppför smala kullerstensgator. Mannen var rädd för att släppa in vem som helst i sin lilla antikvitetsshop fylld med portugisiskt kakel medans gifta butiksparet pratade hur länge som helst och gärna om politik.

Folk som lyfter blicken lite extra, man ser att de inte hukar för väder och vind utan faktiskt trivs rätt bra. Man köper varsin kaffe och promenerar långsamt, utan att frysa. Människor sitter blinkandes som nyfödda barn i det obarmhärtiga vårljuset på alla stadens uteserveringar. De drar fram mobilen och ringer ner halva bekantskapskretsen och vill locka ut dem på galenskaper. Det är ju faktiskt vår!