Tidigare har jag skrivit om spanska filmer och nu tyckte jag att det var dags för fransk film. Från kastanjetter till baguetter! Jag kommer inte skriva om allas uppenbara darling Amélie, även om den är relativt självskriven som favorit. Vad tycker jag är signifikativt för fransk film? Ofta tycker jag att den utforskar olika relationer. Fransmännen är giganter i den europeiska filmindustrin och de värnar om kulturarvet genom att lagstifta hur många inhemska filmer som måste visas på fransk TV.
Fransk film 1: Rust and Bone – De Rouille et d’os
Marillon Cottilard. En gigant i Hollywood med rätta. Hon är så himla bra i Rust and Bone! Detta är nog en av hennes mer anonyma roller, som spelas på modersmålet. Cotillard är Stephanie, en delfinskötare som mister båda benen i en olycka. När hon träffar Ali börjar hon så småningom få upp hoppet, men vill helst inte inleda ett förhållande. Hon är noga med att inte bli utmålad som ett offer. De är två stolta personligheter, som båda mött på svårigheter. De är väldigt noga med att visa att de inte behöver någon. Filmen handlar mycket om att överkomma hinder, fysiska så väl som psykiska. Rust and Bone är väldigt tung men också hoppfull på samma gång. Om ni gillar romantik men utan de där självklara franska klichéerna är detta en film att se!
Fransk film 2: Blå är den varmaste färgen – La Vie d’Adèle
En franskt Fucking Åmål med ett väldigt fint samspel mellan skådespelarna. Dynamiken mellan försiktiga Adéle och tjejen med det blå håret, den framfusiga Emma, är intressant. Det är en film om att växa upp. Att förändras och växa gör ont och det märks tydligt på Adéle hur hon längtar efter att bryta sig loss. Den första kärleken påverkar en mer än man tror. Kameran gör halva jobbet – den går nära inpå och vi tillåts vara med. Dessutom är det mycket man kan läsa mellan raderna, genom minspel och olika subtila situationer. Den här franska filmen är på något sätt imperfekt perfekt.
Fransk film 3: Det stora blå – Le grand bleu
Det stora blå är förmodligen sponsrad av National Geographic. Fotot är otroligt vackert med undervattensbilder, vackra slingrande vägar längs franska rivieran, ackompanjerat av stämningsfull filmmusik. Jag kan inte påstå att intrigen är tillspetsad, men paketeringen är mycket genomtänkt. Den glättige Enzo som spelas av Jean Reno är ett skönt inslag. Någon som sett Léon? Då vet ni vem jag snackar om. Hans rival är allvarsamma Jaques Mayol som spelas av bildsköne Jean Marc Barr. De båda tävlar med varandra på alla plan, men allra mest vill Jaques slå nya rekord inom djuphavsdykning. Något som inte är helt oproblematiskt. Filmen handlar om en passion som är större än allt annat. I detta fallet är det Jaques kärlek för havet och dykningen.
Nu inser jag att även det även blev ett färgtema i bloggen, nämligen blått. Kanske var det mitt undermedvetna som talade – Allez les bleues liksom!