Min relation till växter är inget jag skulle kunna fylla en hel roman med. Snarare finns det en avsaknad av relation till dem och skulle i stället kunna rymmas på en post-it.
RIP, MIN KÄRA KAKTUS.
Kaktusar sägs ju dessutom vara enormt lättskötta, så att ens misslyckas med detta är en ren skymf. Har i hemmet hållit mig endast till att ha en massa gröna växter just för att de är tåliga. Hälften av dem vet jag inte ens vad de heter efter som de är snarare är något min kära moder (jag är tacksam)avstjälpt hemma hos mig. De fyller sin funktion helt klart, då de inte bara är fina utan även växer som att det inte fanns någon morgondag. I sovrummet har jag en växt som är så pass uppåsträvande att den nästan nått ända upp till fönstrets slut.
När jag blir stor på riktigt drömmer jag om en japansk trädgård. En vacker liten oas med mycket sten och slingrande, låga växter och en stillsam, porlande damm. Stora gräsmattor är i min värld bannlysta, hellre betonglägger jag trädgården.
Om jag för en gångs skull får en blomma, till exempel i födelsedagspresent, blir jag gärna glad för en orchidé, för de klarar sig i alla fall ett tag hos mig. Helst ska de vara vita. Annars har jag sneglat en del på några fina tulpaner som man borde handla sådär nonchalant på vägen hem och sätta i en enorm designervas. Dock äger jag ingen och fnyser när jag ser priset på tulpanerna: 69:90, det kan man göra andra, roligare saker för! Någon gång ska jag allt ta steget men då ska jag skaffa en monstervas först. Pssst. Fyller år snart!