Det finns få saker som gör mig rädd.
Det är ganska vanligt att ha någon slags fobi. Om jag tänker efter så finns det en sak som jag anser vara mer skrämmande än något annat – nämligen skyltdockor. Dockor överlag är ganska läskiga. De är stela, livlösa och i ett försök att efterlikna en människa ser de trots allt hopplöst omänskliga ut.
Jag ogillar även mörka och stora fönster. Hela grejen med fönster bygger på att en person som ser ut genom det är synlig för en person utanför. Då kan en otäck person/sak/varelse dyka upp utanför utan att man märkt den närma sig. I filmer sker det gärna i skenet av en blixt. Otäcka scener har etsat sig fast på näthinnan.
När den kalla årstiden kommer och man helst vill stanna inomhus är det lätt att gå lös på Netflix och där finns ett antal skräckfilmer att botanisera bland.
Häromdagen såg jag Annabelle. En gravid ung kvinna och hennes man väntar barn och i present får hon en ny docka till sin samling. Det lönar sig aldrig att vara en horder, kan man säga. Dockan får liv av en demon och sedan är terrorn i gång. Symaskiner startar utan anledning och plötsligt kommer det barnskrik från barnvagnen när frun går ner i källaren. Naturligtvis startar inte hissen som den ska och man tänker hela tiden – kommer hon klara sig.
Behållningen av filmen är de autentiska 50-talsmiljöerna som sätts i kontrast till den kusliga dockan och dess illgärningar. Speciellt sårbar blir offret eftersom den är en kvinna och hennes barn, vilket gör att hotet känns större. Skrämd blir man i alla fall och det är alltid ett plus, om man ser till genren.
Denna otäcking följdes upp av The Hills Have Eyes som är en ny version av en gammal Wes Craven-film. Denna film erbjuder inte någon skräck av det psykologiska slaget utan är nästan rakt igenom brutal med en massa klassiska överraskningsmoment. Att en familj lämnas åt sitt öde ute i öknen och plågas av ett gäng deformerade lantisar känns bekant. De som sett Motorsågsmassakern vet vad jag menar.
Man undrar om folk aldrig lär sig att man aldrig ska dela på sig när de känner sig hotade. Så klart får de varsin galning efter sig och klarar inte av att bekämpa personen. Det positiva med filmen är musiken och den avskalade känslan. Brinnande däck och gamla bilar ute i öknen skapar en vis estetik.
Klockan slår midnatt och det är dags att lägga ner bloggandet för idag. Gardinerna ska jag inte glömma att dra för.