Det var igår som jag såg Angel-A av Luc Besson som jag bestämde mig för att sno ihop ett tema med visuellt vackra filmer. Nog för att jag gillar ett riktigt tight manus, men det finns filmer som har det där lilla extra som är balsam för näthinnan.

Angel-A

Denna pärla kom jag över igår och visst är det alltid trevligt att se scener från Paris. Den är dessutom i svartvit vilket bidrar en del till dess arty-fartykaraktär MEN trots allt är den mer än så. Den spelades in en tidig söndagmorgon vilket gör att gatorna nästan är folktomma och man förtrollas av boulevarder, broar och kanalturer. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna är också upphöjt av miljöerna och estetiken, som här på bilden. Som en renässanstavla!

The Shining

The Shining är fullsmockad med symbolism och närmast psykedeliska inslag, så som de kända scenerna när lille Danny kör runt i hotellkorridorerna. Konceptet  har kopierats och parodierats om och om igen. Det kommer aldrig suddas bort från näthinnan. Filmen leker lite med ens perception. Man vet aldrig riktigt vad som är sant och inte. Galenskaperna tornar upp sig. Det är också smart att repetera scenen där Danny cyklar runt och runt. Vad ska komma härnäst? Mystiken är på topp – ondskan väntar runt hörnet.

Den tunna röda linjen

Jag minns så väl första gången jag såg den här filmen. Det var en sen vardagkväll i gymnasiet. För mig som på sin höjd sett några blockbusters och lite mysiga svenskproducerade komedier var detta en uppenbarelse. Är det så här film kan vara? Den där voice-overn som ackompanjerade de vackra kamerasvepningarna kändes heller inte sådär trött som den kan göra nuförtiden. Det gav snarare en filosofisk känsla och en ökad närvaro. Att man verkligen vandrar runt i det där högra gräset som delar på sig. Naturen skönhet porträtteras i kontrast mot människans grymhet. Signerat giganten Terrence Malick.

Amélie

Jag fullkomligen charmas av det snabba tempot, hastiga  klippen och de härliga Parismiljöerna. Färgerna är mustiga och rika. Kameran zoomar in på precis rätt ställen och visar på mimik och ögonkast. Inte en pryl eller pinal lämnas åt slumpen. Det innehåller också en del stop-motion teknik och andra varierande stilgrepp, så som färgsymbolik.

Leviathan

Denna filmen blev extremt hyllad när den kom men samtidigt verkar den lite som en doldis i sammanhanget. Jag har inte hört många prata om Leviathan i alla fall. Filmen utspelas i ett kargt ryskt snötäckt landskap där inte många bor. Den porträtterar det svårmod som finns på en plats där inte mycket finns att tillgå. Dialogen är minimalistisk men fotot tar stor plats. Väldigt vackert och stilistiskt. Naturen är rå och människorna är bara statister, typ så känns det. Hade tänkt ha med Revenant på denna listan, men det blir liksom lite överflödigt när jag redan beskrivit Leviathan. Så till alla er som gillade Revenant, ni bör se denna också. Dessutom har jag redan skrivit om Leos Oscarsfilm.