Så blev det en film i form av Arrival. Filmen handlar om att tolv rymdskepp landar på jorden och att ingen vet hur man ska hantera dem. Därför kontaktar man språkvetaren Louise Banks som ska försöka ta kontakt med besökarna.
Är det någon som varit i Barcelona? Jag kan inte låta bli att tycka att rymdskeppet är ganska lik denna. Torre Agbar är namnet.
Amy Adams spelar huvudrollen – är det tanken att hon ska bli den nya Nicole Kidman? Är ett Kidman-fan men faller inte alls för Adams gestaltning av Louise Banks. I filmen får man se tillbakablickar till hennes döende barn men det berör inte mig, som annars får anses vara blödig i filmtittarsammanhang. Jag fällde senast ett par tårar till En man som heter Ove, till exempel. Arrival erbjuder i mitt tycke ett helikopterperspektiv, som en svepning över vackra landskap. Man ser det, man uppskattar det, men man är inte där. Man är inte på plats och upplever på nära håll.
Konceptet i Arrival är att man kan närma sig aliens genom att lära sig deras språk, vilket är ett intressant val. Vi får bland annat lära oss att språk kan ändra en persons tankesätt. Visuellt är filmen också riktigt snygg. De nya gästerna ritar upp cirklar som ser ut som spillt kaffe som runnit ut från botten av en kaffekopp. Det ser konstnärligt ut, hur plain det än låter. Louise hus är som en skapelse i Elle Interiör och de handformade varelserna ser olustigt mystiska ut men samtidigt grafiskt fulländade. Att de är höljda i dimma och pyser ut bläck likt bläckfiskar förhöjer estetiken. Sådan estetik har man inte sett sedan Alienfilmerna. Komiskt nog får rymdvarelserna helt vanliga namn – Abbott och Costello. ET-varning på det.
Vill man bort från ET-vibben så är en av de senare sci-fi-filmerna kusliga Dark Skies att rekommendera. Där har man verkligen lyckats skapa en otyglad varelse som lurar i mörkret.
Osökt kommer man in på tanken på hur utomjordingar potentiellt kan se ut. Ofta porträtteras de med stora skallar och långa, gängliga kroppar. De borde därför vara väldigt smarta varelser, med plats för en aktiv hjärna. Kanske kommer vår evolution också föra oss dit när vi har ett sådan stillasittande tillvaro.
Ett alternativ är att de är väldigt små och sammanpressade, till följd av en högre gravitation på planeten där de bor. De som har störst chans att överleva under extrema förhållanden borde vara leddjur, skalbaggar och liknande. Kackerlackor överlever en kärnvapenexplosion, typ. Så alternativt är dessa varelser alltså små och grå.
Tillbaka till Arrival. Det var i alla fall skönt att filmen inte tvunget är en typisk good vs. evil film utan mer filosofisk än så. Det som jag anser att filmen faller på är genomförande. Kanske är det regin av Villeneuve som fallerar? Känns hemskt att säga det när jag gillade både Sicario och Prisoners. Ett alternativ är att man förväntade sig mer action i en sci-fi film och det tar ett tag att kalibrera att den faktiskt är mycket mer konceptuell.
Vidare på filmtemat så är det 30 ÅR SEDAN DIRTY DANCING KOM UT och det är värt ett omnämnande. Baby har aldrig fått gå tillbaka till sitt hörn och filmen lever än. Tidningen Amelia listar sex saker som vi inte visste om serien här.
Många undrar vad som hände mellan Baby och Johnny efter filmens slut men det vill jag helst inte veta. De hade säkert fått fyra osnutna ungar, haft varsitt monotont kontorsjobb och bott i ett nedgånget radhus. Inte så jättespännande.